Jag börjar slås av det faktum att folk faktiskt frågar “Har du skrivit en bok?” och “Vad handlar den om?”.

(Fast den inte getts ut än.)

Och så är jag ju givetvis så modig och svarar vad den handlar om…om bipolaritet och om att den handlar om min egen livsresa. Och detta säger jag alltså till  “vilt främmande människor”.

När jag skriver här, “ser jag er inte”. Det är liksom ok. Men när jag är på ett hotellbar, möter människor och är så himla öppen, tar det tag i mig efteråt och jag känner mig smått skamsen och dum. Fast jag inte borde. Varför ska jag skämmas för min egen historia?

Jag spelar kall och oberörd, men efteråt kryper sorgen in under mitt skinn. Och jag brottas med mig själv och med det faktum att jag ska ge ut en väldigt personlig bok. Jag får istället återgå till varför jag skrivit den, till att jag tycker att det är ett viktigt ämne att prata om, till att jag vill att någon ska känna igen sig och få hopp… Det är allt. Det är faktiskt ganska mycket.

/Lilla Nasse – en dag som denna

P.S Jag är MYCKET mer än “bipolär”. Jag är alldeles vanlig, skulle jag vilja lägga till….precis så vanlig som folk är mest!